Fredag igen. Det känns bra, även om det idag innebär lite tvättstugespringande.

Efter en vecka med en sjuk Prinsessa hemma så blev det åter normal vardag, med alla barn i skolan, idag igen. Ett bra friskhetstecken var ju att Prinsessan frivilligt satte igång att städa storebrors rum igår, utan att han ens bett om hjälp med det. Hon gjorde det grundligt dessutom.
Jag blir lika imponerad varje gång hon sätter gång och fejar, och lika förundrad… Jag menar, var har hon fått dom generna ifrån?

Jag och Herr Fiffig var ute en sväng och handlade härom dagen. Det blev lite sådant där som är bra att ha, bland annat nya torkarblad till bilen (och plötsligt ser man var man kör igen) och lite käk. Sedan avslutade vi med ett stopp på IKEA. Där handlade vi också några saker. Fast köpen, som kändes rätt just där och då när jag plockade på mig dom, kändes inte helt rätt när jag väl kom hem. Eller, mer troligt, så var det kombinationen som kanske blev lite fel. Den hjärtformade chokladasken verkade visserligen vara uppskattad, men att jag därefter plockade upp en ny våg ur kassen kändes lite som en mood killer…

Igår tog jag bilen upp på stan (stressad som sjutton eftersom jag var ute i sista sekunden) för att hinna till ett möte. Jag snurrade runt och letade parkering och minuterna gick. Tillslut ringde en av mötesdeltagarna och undrade om jag glömt bort det hela, vilket gjorde mig än mer stressad. Och när jag för femte gången sett en parkeringslucka bli snodd precis innan jag hann fram så tog stressen över helt. Jag ställde mig helt enkelt bakom en annan bil på en plats där man egentligen inte får parkera, ganska övertygad om att det ändå inte borde hinna hinna passera några lapplisor under de få minutrar det skulle ta för mig att springa in och skriva på ett papper. Jag förklarade läget på mötet och kom därifrån efter bara ett par minuter. Men ändå, nog sjutton såg jag två lapplisor stå och dividera med föraren till den bil som jag parkerat bakom när jag kom ut. Jag satte det långa benet framför det andra och sprang dit. Väl framme så vände jag mig till den lapplisa som mest tittade på medan hennes kollega diskuterade med den andra felparkeraren, pekade på min bil och lyckades flåsa fram “Det där är min bil”.
“Och det där är ingen parkering”, fick jag till svar.
“Nej, jag vet”, sa jag och gjorde allt för att se så snäll ut som möjligt. “Men jag skulle bara springa in och skriva på ett papper och var försenad och såg parkeringsplats efter parkeringsplats försvinna framför ögonen”, fortsatte jag och konstaterade samtidigt att det faktiskt inte satt någon lapp på rutan än. “Så jag… bara tar och försvinner nu, om det är ok?”, sade jag medan jag lite snyggt gled in bakom ratten.
“Jaha…. jaja… “, hann jag höra precis innan jag slog igen dörren och drog iväg, samtidigt som jag med en tanke tackade föraren till den andra felparkerade bilen för att han börjat käfta med damerna. Hade de inte varit upptagna med honom så hade de nog hunnit skriva en lapp till mig också…