Jag satt, som jag ofta brukar göra, och läste igenom lite kommentarer hos Monica Antonsson då en kommentar av PiaMe fångade mitt intresse. Och det hela är så komiskt att jag inte kan låta bli att skriva om det.

När Magnus Eriksson på SvD i mars 2000 skriver om Gömda tycker han att Sigrid Kahles kritik av boken är allt för sträng och skriver följande…

För det första är boken ingen roman, för det andra reser den inte anspråk på att säga något på en generell nivå. Det är en berättelse ur livet (jag utgår från att den i allt väsentligt är sann). Vad som demoniseras är en man från Mellanöstern och hans kompisar. Den demoniseringen är knappast obefogad.

När han den 2:a mars i år gör ett riktigt pinsamt försök att försvara Marklund efter att hon pressats lite i Skavlan så låter det istället såhär…

I fredags gästades Skavlan av Liza Marklund, med anledning av bloggvärldens hetskampanj mot henne. Fredrik Skavlan stämde in i skallet, men hans försök att agera skjutjärnsreporter var rätt och slätt korkat. Om åtminstone någon i hans stab försökt orientera honom om litterära genrer och sanningsbegrepp kanske det kunde ha blivit något som liknat ett samtal.

OK. Och vem orienterar dig, Magnus? Är det en roman eller inte?

Och en sak till. Vad menas med följande?

Liza Marklund har, liksom sin agent Niclas Lövkvist, svarat helt tillfredsställande på kritiken. Fredrik Skavlans ömkliga frågor gav henne chansen att sätta ännu ett par fullträffar, bland annat när hon avböjde att svara på frågan vad hon anser om Monica Antonsson, eftersom det är ”ett familjeprogram”.

Exakt hur har hon svarat på kritiken? Genom att plötsligt säga att det är Mias sanning istället för att, som i förorden till Gömda, säga att allt är sant och finns dokumenterat och att endast mindre detaljer är ändrade för att skydda de inblandades identiteter?

Marklund hoppar från “sanning” till “sanning” lite som hon vill och det är rent pinsamt att se hur alla hennes ryggdunkare låtsas som om det regnar och bara håller med.
Jag skulle så gärna vilja veta hur hennes försvarare resonerar då de fortsätter att hävda att Marklund har rätt oavsett om hon hävdar att allt är sant, eller om hon säger att det är en historia som baseras på flera kvinnors berättelser, eller då hon plötsligt får det till att igen handla om en kvinna. I det senare fallet är det naturligtvis kvinnan som får stå för sanningen då berättelsen inte alls är sann utan bara baseras på en sann historia. Marklund själv står ju bara för sin roman, inte för innehållet som från början påstås styrkt i hundratals dokument.

Jag vet att det låter snurrigt, men jag kan verkligen inte skriva om det här utan att det blir snurrigt. Det går helt enkelt inte att hålla en rak linje om man försöker följa någon som ständigt hoppar både fram och tillbaka och från sida till sida…

Andra bloggar om Monica Antonsson, Magnus Eriksson, Gömda, Mia, Mia – Sanningen om Gömda. Du kan också hitta mer i ämnet hos theWitch och Jerry.