Igår såg jag en snubbe som gick omkring i butiken med en liten kille, gissningsvis omkring fyra veckor gammal på armen, och jag blev alldeles… typ… vill springa fram och ta bebisen och gosa lite bara… Men de smet iväg.

Idag träffade jag en kille som var i åldern springa omkring och uttala enstaka ord, och pappa-känslorna vaknade direkt. Hans stora blå ögon och hans enorma leende fångade mig direkt. Jag tror att jag höll bättre koll på honom än vad hans föräldrar gjorde under hela kvällen. Det kom liksom naturligt…

Nu sitter jag här och är jättesugen på en egen liten bebis igen.

Men en sådan vill jag ju inte ha, egentligen.

Tanken är ju lite trevlig.

Men slå mig om jag tänker den tanken igen.

Slå mig hårt.

Jättehårt.