Påskledigheten börjar närma sig sitt slut. Bara en ledig dag kvar, tyvärr. Och inte fick man gjort allt man hoppats på den här helgen heller. Nu är det ju i och för sig en dag kvar, men ärligt talat så har jag inte lust att göra mer än att ligga i sängen hela dagen imorgon och bara slappa, typ.

En av alla saker jag hade hoppats kunna klämma in mycket av under ledigheten var fotograferande, men det gick inget vidare då kameran bestämde sig för att lägga av. Tänkte först att det bara var att slänga den då garantin gått ut för länge sedan och en reparation knappast skulle vara lönsam på en så gammal kamera, men efter lite googlande så insåg jag att felet inte är direkt ovanligt, vilket ökar chanserna att få igenom en 3-årsreklamation. Nu vågar jag väl inte satsa några större pengar på att en reklamation lyckas, men det kan ju definitivt vara värt ett försök, för jag är så enormt fotosugen och jag har inte råd att köpa ny kamera nu.

Något jag däremot har lyckats med under påsken är att äta alldeles för mycket, vilket inte är så bra då vi just nu har en liten gå ner i vikt-tävling på jobbet. Kommer nog vara tvungen att träna riktigt ordentligt imorgon om jag skall hamna på plus igen. Jobbigt, med tanke på att jag bara vill slappa nu…

1948 kan man säga att apartheid började. Vad apartheid innebar behöver jag väl knappast förklara för någon. Men eländet höll väl mer eller mindre på tills Nelson Mandela valdes till president 1994.

Frågan är om Nelson Mandela någonsin hade kunnat bli president, eller om han hade fått dö i fängelse, om omvärlden hade blundat för vad som pågick i området, och varit tysta.

Själv är jag övertygad om hur det hade gått om omvärlden inte lagt sig i. Men det är ju inte alla som tänker likadant…

Jag bjuder på ett litet utdrag ur en vit sydafrikansk kvinnas dagbok:

Andra September 1982

Funderar på den häxjakt som tycks pågå på regeringen i det här landet. Det har gnällts länge “internt”, men för att lösa den ekvationen får man allt masa sig till valstugan i september och göra sin röst hörd. För övrigt kan ju detta endast göras just “internt”, so why not leave it at that? Det finns faktiskt modiga negrer i området som är helt kompetenta att föra sin egen talan. Frågan är varför de bara snackar och inte agerar.

Ja, man undrar ju, varför snackade de bara. Om de nu var så missnöjda med hur det var, varför gjorde de inte någonting åt det själva. Och varför var omvärlden så in i helvete dumma att de lade sig i interna angelägenheter? Varför hålla på och skriva om saker som inte angick dem?

Är det verkligen så att man inte bör lägga sig i när man ser orättvisor som man själv inte är drabbad av? Skall man verkligen nonchalera problemen och räkna med att de blir lösta “internt”? I så fall vet jag inte riktigt om jag vill vara med. För det är inte riktigt den värld jag vill leva i. En värld där vi räknar med att de svaga själva vågar stå upp mot de starka, även när de starka är i majoritet, det är en värld där de svaga förlorar. Varje gång.

Nu kan man ju fundera på om detta inlägg verkligen handlar om negrer, eller något helt annat.

Det här är ett blogginlägg. Inte ett bra sådant, men ändå, ett blogginlägg är det. Det måste det ju vara, för jag gör ju ett inlägg, i min blogg.

Då var det gjort. Så, nu kan ni inte säga att jag aldrig uppdaterar

Något intressantare (vilket i princip kan vara vad som helst) kommer nog. Måste bara komma på vad jag vill med den här bloggen. Så nu vet ni det.

Idag fick jag chansen att testköra min drömbil, en Lamborghini Gallardo. Gissa om det var kul då

Det enda tråkiga var att jag var tvungen att kliva ur den tillslut…

Här sitter jag och håller tummarna. Varför, undrar kanske du. Jo, därför att jag anmält intresse för att bli testpilot hos Smartson för att testa Canons nya systemkamera EOS 550D.

Jag hade gärnat länkat och tipsat om det hela lite tidigare, men när jag själv hittade dit var det bara ett par timmar kvar att anmäla sig ändå.

Hur som helst, om den, eller de, som skall välja testpilot har vägarna förbi här så kan jag ju passa på att visa vägen till fotobloggen. Den kan ju kanske vara av intresse för vederbörande.

Jag tycker om mitt jobb. När det är mindre roligt än vanligt, då är det fortfarande helt ok, men minst nio dagar av tio är det så bra att jag knappt vill gå hem. Sen finns det dagar som är ännu bättre…

Jag skall inte gå in på några detaljer, men jag skulle fixa några saker som inte fungerade på en kunds dator. Det var inga avancerade saker, men det strulade till sig lite så att jag inte kunde ordna det så snabbt som det var tänkt, och dessutom var kunden tvungen att komma till butiken ett par gånger för att lämna lite grejer som jag behövde, vilket åtminstone andra gången berodde på att jag inte tänkte till ordentligt från början. Så, när jag var tvungen att ringa kunden för sjuttioelfte gången kände jag mig ganska dum och erbjöd en ganska bra deal för att slippa ett vredesutbrott i andra änden av telefonledningen, varpå mannen med förvånad röst sa “Du är ju medmänsklig! Du har ju valt fel yrke!”.

Det var ju lite kul. Men roligast var det ändå då jag kom till jobbet dagen efter att han hämtat sin dator. Då väntade en flaska Paul Cluver på mitt bord, med ett kort med texten “Tack Andreas!” på.

Det är sådant som gör det extra roligt att gå till jobbet.

Och om ni undrar så smakade vinet bra

Jag borde blogga, sa Tofflan, då jag träffade henne och Anna i “min” butik härom dagen. Så det är väl bäst att jag gör det då.

Och bara för det så har jag lagt ut ett nytt foto i fotobloggen också, med ett motiv som jag tror att någon kanske känner igen

Helgen har, såhär långt i alla fall, varit väldigt lugn. Var ute en stund idag då jag också passade på att fota lite, men annars har jag nästan inte gjort något vettigt alls, annat än lite diskande och småstädande. Men jag har ju fortfarande morgondagen på mig att hinna allt som jag hade tänkt hinna med den här helgen.

Tjejerna i familjen drog iväg till Tonårsmorsan i kväll, och själv kikade jag på Melodifestivalen tillsammans med Herr Fiffig. Han sov i och för sig första halvan av programmet eftersom han inte är riktigt kry, men sedan vaknade han till och var med i matchen igen. Tonåringen, och hans kompis, som också har varit hemma hela kvällen har jag däremot nästan inte sett alls. De sitter ju mest och spelar hela tiden och visar sig bara när de behöver fylla på, eller tappa ur, vätska…

Imorgon blir det en tur till huvudstaden för att hämta en soffa. Och då får jag dessutom träffa ett par fina vänner också. Det ser jag fram emot.

Ok. Jag är nu en glasögonorm. Och här kommer bildbeviset…

Nu Skall jag bara försöka vänja mig vid dem. Om det går. Det känns ju fortfarande bra märkligt måste jag säga. Jag vet inte om jag ser så bra ut, men jag ser väldigt bra iaf

Idag var jag hos optikern och för att kolla synen. Inte för att jag tycker att jag ser dåligt, men jag har haft ont och varit “grusig” i ögonen varenda kväll under lång tid, så jag tyckte att det var lika bra att kolla upp det. Och tydligen så skulle jag må bra av ett par glasögon. Jag är nämligen långsynt på det ena ögat och närsynt på det andra, och det är väl för att ögonen försöker kompensera för det som de blir så trötta. Dessutom hade jag ett litet brytningsfel på något av ögonen också.

Det blir alltså glasögon för mig snart. Jag tycker själv att jag såg helknepig ut i varenda båge jag testade, men jag lyckades tillslut hitta ett par jag tror jag kan stå ut med. Hur de ser ut får ni väl se när de är färdiga, för jag tog ju inget foto idag.

Efter en liten paus på ungefär 11 månader verkar det som att jag åter hittat lusten att röra på musklerna. Det har i alla fall blivit lite träning 3 dagar i rad nu. Så nu är frågan om lusten att blogga också skall återuppstå. Det känns nästan så. Det enda som gör att det tar emot nu är att jag inte har någon vettig dator att skriva på. Och att blogga från iPhonen, vilket jag gör nu, är lite väl jobbigt. Men om ni som läser detta skramlar ihop till en laptop åt mig, då lovar jag att jag skall blogga järnet sen