Jag har funderat lite på Klardrömmande på senare tid, vilket förklaras såhär på Wikipedia…

Ordet klardröm kommer från engelskans lucid dream och är drömmar där man är helt eller delvis medveten om att man faktiskt drömmer. Denna klarhet, dvs luciditet, inträder oftast mitt i drömmen då personen upptäcker att händelserna runt omkring sig i drömstadiet inte alls är fysisk verklighet, utan en dröm. Att uppnå denna luciditet kräver repetetion för att personen ska upptäcka s.k “dream signs”, dvs för den erfarne klardrömmaren uppenbara tecken/triggers för att drömmaren befinner sig i just en dröm . Ibland inträder även spontan luciditet, utan någon som helst antydan från omgivningarna i drömmen.

Klardrömmande har för mig alltid varit något alldeles självklart då jag själv upplevde det för första gången i väldigt tidig ålder. Därför har jag, ända tills ganska nyligen, trott att det är något som alla upplever ofta. Vilket jag förstått nu på senare tid att det inte är.

Det jag är nyfiken på är hur många det egentligen är som brukar klardrömma, och när det började, hur ofta det händer och hur pass stor kontroll ni har på drömmarna när ni väl har förstått att det är en klardöm. Och viktigast av allt – har ni något bra tips för att själv se till att man klardrömmer? Jag skulle ju kunna snickra ihop en poll, men det är ju lite tråkigt, så istället ber jag er kommentera. Det bruka bli lite roligare på det viset.

Själv har jag som jag skrev upplevt det så länge jag kan minnas. Tyvärr är jag dock inte med om det ofta nog. Det är ju en ganska häftig upplevelse, till skillnad mot sömnparalys vilket ju är rena rama motsatsen, så jag skulle ju gärna klardrömma varenda natt om det gick.

För er som inte har haft förmånen att uppleva en klardröm kan jag ju försöka förklara det såhär…

Tänk er en vanlig dröm. Det kan vara vad som helst. Kanske ni i drömmen promenerar på stan då ni plötsligt upptäcker att ett hus står på fel ställe, eller kanske ser ut på ett sätt som det helt enkelt inte kan göra på riktigt. Eller kanske gör någon något som de helt enkelt inte skulle kunna göra i verkligheten. Och då plötsligt förstår ni att det inte kan vara sant och att det helt enkelt måste vara så att ni befinner er i en dröm. Det är då det roliga börjar.
Ni vet nu att ni kan göra vad som helst utan att det får några som helst konsekvenser. Det finns inga lagar. Ingen morgondag. Ingen död. Dessutom kan ni i detta läge också tänja ganska rejält på fysikens lagar. Det finns alltså ganska många likheter mellan att klardrömma och att vara Neo i Matrix. Då förstår ni kanske själva hur coolt det kan vara och hur mycket kul man kan hitta på. Grejen är ju den att har man väl klardrömt så vill man göra det igen… och igen… och igen…

Hur står det egentligen till i skallen på folk som sitter kvar i sina bilar och bara väntar, och väntar, och tittar på, när någon annan har kört fast på en oplogad väg och blockerar all trafik? Istället för att kliva ur och hjälpa till?

Det där har jag funderat på sedan igår, då jag inte kunde köra in på “vår” gata eftersom en taxi, modell större minibuss, satt fast i snön och blockerade vägen. Det naturliga i en sådan situation är ju då att man kliver ur bilen och sätter igång och knuffar. För det första för att det känns självklart att man hjälper till när man ser att någon annan har ett problem han/hon inte klarar av att fixa själv, och för det andra för att man kommer fram fortare själv om hindret försvinner snabbare.

Jag klev i varje fall ur bilen igår… Och puttade… I ungefär 10-15 minuter, medan kön med bilar växte. Det var inte förrän en förbipasserande äldre kvinna stannade och hjälpte till, samtidigt som hon svor över alla “slöfockar till karlar som inte orkar kliva ur sina varma bilar”, som ett par tre andra tillslut kom till undsättning. Och då, när vi var 5-6 stycken som knuffade, då var ju bilen loss på några sekunder.

Jag undrar om de som satt kvar i sina bilar i nästan en kvart och väntade innan de klev ur tyckte att det var väl använd tid…

Andra bloggar om: vinter, snö, trafik, vintervägar

Det kanske är något som drabbat fler än mig, men jag kan ibland känna en viss avundsjuka när jag tänker på alla människor som gör avtryck som stannar kvar. En del målar tavlor som gör ett sådant starkt intryck att bilden finns kvar i betraktarens medvetande för all framtid, andra skriver texter som läsaren bara inte kan glömma och somliga skriver musik som människor går och nynnar på 50 år senare. För att inte tala om alla de som på andra sätt skriver in sig i historieböckerna, eller åtminstone skapar sig ett permanent boende i andra människors minne. De är ju inte direkt få, om man säger så…

Det kan ju få en att fundera lite över vad man själv åstadkommer. Jag menar, vem, förutom de närmast sörjande, kommer ens 1 år efter min död att säga “han var ju bra på att diska”, “golvet blev allt bra rent när han skurat” eller “Den killen kunde verkligen hitta grejer när man tappat bort dem”?

Sådana tankar gör mig lite irriterad på mig själv. Jag menar, varför plockar jag inte fram penslarna och sätter igång? Varför plockar jag inte ner gitarren från väggen och sliter lite på strängarna? Jag har liksom ingen bra ursäkt. För även om jag inte skulle få till något som vore värt att spara så kunde jag ändå säga att jag försökt. Att jag gjort mitt bästa, även om det inte blev så mycket att minnas av det. Om jag nu försökte. Men inte då. Det är ju så mycket lättare att skjuta upp det till imorgon…

Fast jag vet ju att imorgon, då ska jag… Då skall jag börja med att skriva den mest fantastiska melodin ni någonsin hört, och när jag väl skrivit ner noterna till mästerverket och förtärt lite lunch skall jag måla tavlan som får Da Vinci att framstå som en tvååring som leker med kritorna för första gången… Men det är ju imorgon… Idag har jag bara inte energi nog…

Jag borde ha skrivit mängder om det för länge sedan, men jag har helt enkelt inte orkat. Dessutom har så många andra redan skrivit så mycket bra om det.

Det känns egentligen helt självklart, men tydligen tycker inte alla det. Det finns tydligen tillräckligt mycket nötter för att lagen skall gå igenom, verkar det som. Men hoppet är ju det sista som överger människan, sägs det ju. Och jag hoppas…

Ni som skall rösta om saken – Tänk efter, för fan! Lyd inte bara partiet. Glöm inte att ni är enskilda människor, med egna tankar, som dessutom besitter rätten att rösta efter både hjärta och hjärna. Åter igen – Tänk efter, en gång till!

Läs mer i Svd, DN, DN, AB, AB och AB och Andra bloggar om: fra, fra-lagen, fredrick federley, storebrorssamhälle, avlyssning

Allt om Barn har låtit två pappor svara på frågor om sex, samliv och utseende under och efter graviditeten.

Jag kan inte säga att artikeln bjöd på några större överraskningar, för de flesta svar är ju ganska väntade och i stil med vad jag själv skulle svara. För även om kroppen förändras i och med en graviditet så är den ju fortfarande vacker efteråt, även om den kanske är lite annorlunda. Förväntar man sig något annat måste man nog ha levt i någon slags skyddad verkstad hela livet.

Ett svar var dock lite extra intressant…

Jag har aldrig kritiserat hennes kropp, men jag får däremot ofta höra att jag var snyggare när vi träffades. Det är ett ämne hon gillar att ta upp.

Det känner jag verkligen igen.

Är det bara han och jag som har råkat ut för det, eller får alla pappor höra att de minsann var mycket yngre, smalare, snyggare, hade mer hår på huvudet och var typ bättre på alla sätt när de träffades?

Visst, man kan bli smalare när som helst, nästan, och snyggare med tiden, men jag bara undrar – Hur många blir yngre, och får tätare hårväxt med åren?

Det känns som att något gick fel på vägen. Men vad? Och när?

Muhammedteckningarna rör om i världen än en gång. Och jag blir lika irriterad den här gången också. Dels för att jag inte tycker att en åsikt grundad enbart på en religion skall få styra vad man får göra och inte göra, och dels för att jag alltid blir irriterad när folk bemöter motståndare med hot. Om någon vänligt ber mig gå åt sidan så gör jag det oftast gärna, men om någon säger “flytta på dig eller så dödar jag dig” så reagerar jag automatiskt tvärt emot.

Jag står helt klart på de danska tidningarnas sida i den här frågan. Precis som jag gjort förut. För även om jag kan förstå att muslimer enligt deras tro inte vill att man skall avbilda Muhammed, så kan jag aldrig gå med på att deras tro skall vara lag för alla andra, som inte är muslimer. Världen funkar helt enkelt inte så. Det får den inte göra.

Skall man dra det hela till ytterligheter så skulle ju jag i princip i så fall kunna starta min egen religion, i vilken det var helt förbjudet att ens nämna ordet gud eller Allah, och sedan be alla anhängare att jaga och avrätta alla som trotsade min religions budord. Det skulle i så fall bli många offer. Och vore det OK? Nej, knappast enligt någon, oavsett religion. Så varför skall detta Muhammed-avbildar-jagande vara OK?

Jag blir till och med sugen på att tatuera in en Muhammed-bild på armen i ren trots… Vore jag lovligt byte då?

Läs mer i SvD, DN, Aftonbladet eller i andra bloggar om muhammed, muhammed-teckningar, danmark, yttrandefrihet, islam, muslimer, religion, samhälle, intressant?

Idag fyller Lego 50 år. I varje fall legobiten som den ser ut idag, med en undersida som gör att bitarna fastnar i varandra. Och man kan väl säga att idén håller än idag. Annars skulle det nog inte produceras 36 000 legobitar i minuten och säljas sju legoaskar per sekund i världen…

Själv skulle jag nog vilja kalla det för världens genom tiderna bästa leksak. Jag kan i varje fall inte komma på något annat just nu som skulle vara bättre. Ok, dator och tvspel är också kul och ibland också lärorikt, men hur bra spel eller program man än har så är det ju något annat att faktiskt bygga ihop något av riktiga bitar med bara händerna. Det går ju inte att simulera den känslan med en dator.

Idag finns det ju i och för sig hur avancerade saker som helst. Ibland är det väl nästan mer dator än lego, men själv tycker jag helt klart att det är roligare med de lite enklare modellerna, som inte bara innehåller en massa specialdelar och kräver en 705-sidig instruktionsbok. De kan ju förvisso se ganska balla ut när man väl fått ihop dem, men de börjar ju snart trilla isär, och då finns det ju inte en chans i helvete att fixa till det igen utan att börja slå i den 705-sidiga instruktionsboken.

Läs mer i andra bloggar om: lego, leksaker, eller i SvD, AB eller Allt om barn, intressant?

Telefonen gick tydligen varm hos en småbarnsfamilj utanför Stockholm när Ica körde sin reklamfilm i vilken de sökte personal till butiken. Icas presschef, Staffan Ekengren, förnekar att numret går till en privatperson, men säger att en siffra i nummret går att feltolka. Vilket många tycks ha gjort.

Till att börja med är det ju lite klantigt gjort om det nu är så att man kan tolka numret så att man får fram numret till en privatperson. Men det jag undrar mest över, liksom i tidigare liknande fall, är vilka nötter det är som ringer. Hur tänker dom? Vad är det de hoppas på när de slår ett nummer som de sett på tv eller i en film?

Om du är en av dem som ringt så kan du väl skriva en kommentar och förklara. Jag är allt bra nyfiken.

Andra bloggar om: icareklam, ica, reklamfilm, telefonnummer

Efter ungefär en vecka med köttfärsrubriker så fick vi ju se en ny reklamfilm med Ulf och Stig som handlade om just köttfärsskandalen. Det kändes ju som en rätt ok reklamfilm på ganska lagom nivå efter vad som hänt. För humor är ju alltid bra att ta till när skiten träffar fläkten. Men nu är man ju väldigt nyfiken på hur nästa film ser ut, med tanke på att det hänt igen. Hur sjutton skall Ulf och Stig lyckas skoja till det här?

Kanske får man i nästa reklam se att de har en chimpans som sköter packeteringen i charken? Eller en gravt förståndshandikappad? Fast det känns ju inte riktigt pk…

Jag gissar att det sitter ett gäng människor på en viss reklambyrå och river djupa sår i skallen just nu…

Andra bloggar om: ica, köttfärs, köttfärsskandalen, reklamfilm, reklam, intressant?