Idag lyssnade jag på programmet Kropp & själ i P1. En av de medverkande i dagens program var Gisela van der Stern, dietist och specialist på ätstörningar, som talade om bantningstrender och kvinnans ställning i samhället.
Det hela gick ut på att man, när man bantar, inte mår bra fysiskt och inte heller är speciellt alert. Man blir långsammare i tanken, tröttare och får svårt att koncentrera sig. Det är alltså ett väldigt effektivt sätt att hålla kvinnan på plats. För när de bantar kan de ju inte konkurrera på lika villkor på arbetsmarknaden, i skolan eller politiskt.
Som exempel nämndes tiden före 20-talet, då kvinnor började kräva rösträtt i USA och i delar av Europa. Då skapades de första bantningsartiklarna i amerikanska veckotidningar och hela 20- och 30-talet blev en period då man skulle vara smal och idealet var pojklikt och platt.
Efter andra världskriget däremot, när männen kom tillbaka och kvinnorna inte längre behövdes i jordbruket och industrin, då skulle kvinnorna tillbaka till spisen och föda barn. Då skapades också kurvigare ideal, såsom Marilyn Monroe och Gina Lollobrigida.
I slutet av 60-talet, när kvinnor ville ut på manligt dominerade arbetsområden, kom Twiggy-idealet. Ännu ett kvinnoideal som var väldigt magert och platt.
Det är heller, enligt Gisela, ingen slump att det under de senaste 10-15 åren blivit väldigt viktigt att undvika “det stora förfallet”. Att ” smal = lycklig = framgångsrik” drivs hårt samtidigt som kvinnorna försöker driva jämställdhetspolitik, starta feministiska rörelser och feministiska partier. För hur skall man orka jobba för en jämställdhetspolitik om man måste tänka på hur lunchen skall se ut?, undrar hon.
Gisela hävdar alltså att varje gång kvinnor flyttat fram sina positioner politiskt, ekonomiskt eller socialt har idealen plötsligt blivit väldigt smala.
Vi män skulle alltså, sedan 20-talet, konspirerat och tvingat fram smala ideal som kvinnorna måste följa, enbart för att se till att kvinnorna inte skall få tillräckligt med energi upp till hjärnan för att klara av att, eller orka, inkräkta på vårat (männens) revir. Bantning är alltså inte något kvinnor kan göra frivilligt, det är bara en del av det manliga förtrycket.
Alltså. Jag vet inte om alla andra tycker att det här låter rimligt, men själv tycker jag verkligen att det var det mest långsökta och idiotiska jag har hört på väldigt, väldigt länge. Inte för att jag inte tror på att man blir slöare och dummare om man inte äter ordentligt, för det blir man ju. Och jag håller med om att de kvinnliga idealen många gånger har varit rent sjuka, men att det hela skulle vara ett sätt att hålla kvinnan på plats varje gång de försöker åstadkomma något, det låter ju verkligen som något bara en paranoid tokfeminist kan komma på. Jag menar, hur skulle det hela ha gått till? Skapades det någon hemlig mansgrisorganisation för 100 år sedan som ända sedan dess samlas för att smida bantningsplaner varje gång några kvinnor går samman och kräver något? Och är inte det hela en enda stor idiotförklaring av alla kvinnor? Kvinnor skulle ju, om Giselas tankar stämmer, bara vara en stor skock får som låter sig styras av oss män hur som helst, oavsett om det skadar dem själva eller inte…
Andra bloggar om: bantning, kvinnoideal, gisela van der stern, twiggy, feminism, jämställdhet, konspiration, intressant?