Det är verkligen något allvarligt fel med psykvården i det här landet. Det har jag tyckt länge och jag blir inte direkt motbevis med tiden, om man säger så. Jag vet inte om det beror på okunskap eller om det handlar om ren jäkla snålhet, men något fel är det. Jag gissar på det senare.
Jag får om och om igen känslan av att allt för många lever kvar i någon konstig föreställning om att psykiska besvär hör hemma i ett helt annat fack än fysiska. Att de helt enkelt ligger mycket lägre på skalan, och att de därför förtjänar mycket mindre resurser än övrig vård. Vilket naturligtvis är helt sjukt och visar på ett väldigt stenåldersmässigt sätt att tänka.
Jag har själv sett fler exempel på brister. Då behövande praktiskt taget tiggt om hjälp, men inte får mycket mer än ett recept på antidepressiva och en ny tid 6 månader framåt (i bästa fall). I vissa fall har de möts av telefonsvarare, dag efter dag, efter dag, trots att de knappt är i skick att ens lyfta en telefonlur. I ett fall har det gått så långt att anhöriga har varit tvugna att ringa polisen för ett tvångsomhändertagande då de fruktat att personen i fråga skulle ta sitt liv efter att inte ha fått någon hjälp alls, trots flera månaders försök.
Att det nu är kris även inom barn- och ungdomspsykiatrin kommer knappast som någon överraskning. Men det är ändå jobbigt att läsa om det…
Och krisen breder ut sig. Det spända läget gör att läkare och sköterskor på vissa håll mår så dåligt att det går ut över vårdkapaciteten. I Stockholm tvingades man nyligen stoppa all intagning till landstingets slutenvårdsavdelning eftersom flera sköterskor sjukskrivits eller sagt upp sig.
Minst en minderårig person har som en direkt följd av det flyttats till psykiatriska intensivvårdsavdelningen i Danderyd. En klinik som ironiskt nog har 18-årsgräns för den som vill hälsa på någon av patienterna. Den som inte är myndig kan således läggas och låsas in på en avdelning som anses olämplig för en frisk jämnårig kamrat att ens besöka.
Frågan är hur lång tid det skall ta innan psykiska besvär tas på allvar. På riktigt. Inte bara så att det snacka i en och annan morgonsoffa på tv, utan så pass att det märks i sjukhusens budgetar…
Allvarligt. Det märks att det fortfarande är en stor skam att må dåligt psykiskt. Även om det börjar bli lite OK att vara utbränd, typ utmattningsdeppression eller liknande, men attans om det är något annat som ligger till grund för det dåliga måendet. Något som inte kan kopplas till för mycket arbetande. Då blir det genast jättefult och tabu, känns det som. Jävlar vad irriterande det är.
Det jävligaste är ju att vi förmodligen inte kommer att få se någon skillnad förren Reinfeldt, eller hans efterträdare, råkar ut för skiten personligen. Frågan är bara hur många handleder som genomskurits av rakblad, eller hur många som som testat vingarna från ett femvåningshus tak, eller hur många som känt snaran knäcka nacken innan den dagen kommit…
Andra bloggar om: barnpsykiatri, ungomspsykiatri, psykvård, psykiatri, depression, vård, barnkonventionen, bup, samhälle, sjukvård, politik, intressant?
Jag har alltid tyckt att det borde vara obligatoriskt med något slags test för att få behålla körkortet när man blir äldre. Jag kan inte säga exakt vid vilken ålder detta borde ske, eller precis vilket typ av test det borde vara, men något borde göras för att upptäcka de som verkligen inte längre klarar av att köra på ett säkert sätt i tid. Innan de skadar sig själva eller andra. Visst finns det många gamla som fortfarande har alla sinnen i tillräckligt gott skick för att klara sig bra i trafiken, men sedan finns det ju också väldigt många som ser eller hör alldeles för dåligt, eller helt enkelt inte längre har någon reaktionsförmåga alls att tala om. Ett bra exempel på hur det kan gå är ju 
