En av alla saker jag hade hoppats kunna klämma in mycket av under ledigheten var fotograferande, men det gick inget vidare då kameran bestämde sig för att lägga av. Tänkte först att det bara var att slänga den då garantin gått ut för länge sedan och en reparation knappast skulle vara lönsam på en så gammal kamera, men efter lite googlande så insåg jag att felet inte är direkt ovanligt, vilket ökar chanserna att få igenom en 3-årsreklamation. Nu vågar jag väl inte satsa några större pengar på att en reklamation lyckas, men det kan ju definitivt vara värt ett försök, för jag är så enormt fotosugen och jag har inte råd att köpa ny kamera nu.

Något jag däremot har lyckats med under påsken är att äta alldeles för mycket, vilket inte är så bra då vi just nu har en liten gå ner i vikt-tävling på jobbet. Kommer nog vara tvungen att träna riktigt ordentligt imorgon om jag skall hamna på plus igen. Jobbigt, med tanke på att jag bara vill slappa nu…

Bättrade på designen lite och fixade till en grej i koden som stört mig alldeles för länge.

Nu återstår bara det svåra – Att börja skriva igen…

Frågan är om Nelson Mandela någonsin hade kunnat bli president, eller om han hade fått dö i fängelse, om omvärlden hade blundat för vad som pågick i området, och varit tysta.

Själv är jag övertygad om hur det hade gått om omvärlden inte lagt sig i. Men det är ju inte alla som tänker likadant…

Jag bjuder på ett litet utdrag ur en vit sydafrikansk kvinnas dagbok:

Andra September 1982

Funderar på den häxjakt som tycks pågå på regeringen i det här landet. Det har gnällts länge “internt”, men för att lösa den ekvationen får man allt masa sig till valstugan i september och göra sin röst hörd. För övrigt kan ju detta endast göras just “internt”, so why not leave it at that? Det finns faktiskt modiga negrer i området som är helt kompetenta att föra sin egen talan. Frågan är varför de bara snackar och inte agerar.

Ja, man undrar ju, varför snackade de bara. Om de nu var så missnöjda med hur det var, varför gjorde de inte någonting åt det själva. Och varför var omvärlden så in i helvete dumma att de lade sig i interna angelägenheter? Varför hålla på och skriva om saker som inte angick dem?

Är det verkligen så att man inte bör lägga sig i när man ser orättvisor som man själv inte är drabbad av? Skall man verkligen nonchalera problemen och räkna med att de blir lösta “internt”? I så fall vet jag inte riktigt om jag vill vara med. För det är inte riktigt den värld jag vill leva i. En värld där vi räknar med att de svaga själva vågar stå upp mot de starka, även när de starka är i majoritet, det är en värld där de svaga förlorar. Varje gång.

Nu kan man ju fundera på om detta inlägg verkligen handlar om negrer, eller något helt annat.

Då var det gjort. Så, nu kan ni inte säga att jag aldrig uppdaterar

Något intressantare (vilket i princip kan vara vad som helst) kommer nog. Måste bara komma på vad jag vill med den här bloggen. Så nu vet ni det.

Det enda tråkiga var att jag var tvungen att kliva ur den tillslut…

Jag hade gärnat länkat och tipsat om det hela lite tidigare, men när jag själv hittade dit var det bara ett par timmar kvar att anmäla sig ändå.

Hur som helst, om den, eller de, som skall välja testpilot har vägarna förbi här så kan jag ju passa på att visa vägen till fotobloggen. Den kan ju kanske vara av intresse för vederbörande.

Jag skall inte gå in på några detaljer, men jag skulle fixa några saker som inte fungerade på en kunds dator. Det var inga avancerade saker, men det strulade till sig lite så att jag inte kunde ordna det så snabbt som det var tänkt, och dessutom var kunden tvungen att komma till butiken ett par gånger för att lämna lite grejer som jag behövde, vilket åtminstone andra gången berodde på att jag inte tänkte till ordentligt från början. Så, när jag var tvungen att ringa kunden för sjuttioelfte gången kände jag mig ganska dum och erbjöd en ganska bra deal för att slippa ett vredesutbrott i andra änden av telefonledningen, varpå mannen med förvånad röst sa “Du är ju medmänsklig! Du har ju valt fel yrke!”.

Det var ju lite kul. Men roligast var det ändå då jag kom till jobbet dagen efter att han hämtat sin dator. Då väntade en flaska Paul Cluver på mitt bord, med ett kort med texten “Tack Andreas!” på.

Det är sådant som gör det extra roligt att gå till jobbet.

Och om ni undrar så smakade vinet bra

Och bara för det så har jag lagt ut ett nytt foto i fotobloggen också, med ett motiv som jag tror att någon kanske känner igen

Helgen har, såhär långt i alla fall, varit väldigt lugn. Var ute en stund idag då jag också passade på att fota lite, men annars har jag nästan inte gjort något vettigt alls, annat än lite diskande och småstädande. Men jag har ju fortfarande morgondagen på mig att hinna allt som jag hade tänkt hinna med den här helgen.

Tjejerna i familjen drog iväg till Tonårsmorsan i kväll, och själv kikade jag på Melodifestivalen tillsammans med Herr Fiffig. Han sov i och för sig första halvan av programmet eftersom han inte är riktigt kry, men sedan vaknade han till och var med i matchen igen. Tonåringen, och hans kompis, som också har varit hemma hela kvällen har jag däremot nästan inte sett alls. De sitter ju mest och spelar hela tiden och visar sig bara när de behöver fylla på, eller tappa ur, vätska…

Imorgon blir det en tur till huvudstaden för att hämta en soffa. Och då får jag dessutom träffa ett par fina vänner också. Det ser jag fram emot.

- Det skulle kunna hända vem som av oss, säger Evald Larsson, initiativtagare till den manifestation som i dag ska hållas utanför tingsrätten i Jönköping.

Runt 300 pensionärer förväntades dyka upp i Jönköping för att visa sitt stöd för gubbjäveln Ronald Fasth. För de tycker ju att det han gjort är fullt förståeligt…

Vissa av våra medlemmar vågar inte gå ut om kvällarna av rädsla för att bli nedslagna, säger Evald.

De är alltså rädda för att bli nedslagna, så därför skall de visa sitt stöd för någon som slagit någon annan. Ja men vad bra. Logiken är ju glasklar.

Det är väl precis så vi skall uppfostra våra barn och lära dem att det är fel att använda våld. Eller hur…

Nu återstår bara att se om bloggarlusten återkommer nu när jag har en dator som faktiskt är kul att använda. Jag skall försöka i alla fall

Det blir alltså glasögon för mig snart. Jag tycker själv att jag såg helknepig ut i varenda båge jag testade, men jag lyckades tillslut hitta ett par jag tror jag kan stå ut med. Hur de ser ut får ni väl se när de är färdiga, för jag tog ju inget foto idag.

Det var en dam som lämnat in en blyertsteckning för inramning. Och när rammakaren höll på med själva inramningen tänkte han att han skulle vara snäll och snygga till det hela genom att sudda bort en ful fläck i ena kanten. Och det gjorde han.

Tanten kom sedan tillbaka för att hämta sin tavla. Hon vände och vred och verkade först nöjd med resultatet, men sedan tittade hon lite till. Och sedan en extra gång. Tillslut frågade hon “Men, var är katten som satt där i kanten?”.