Efter en liten paus på ungefär 11 månader verkar det som att jag åter hittat lusten att röra på musklerna. Det har i alla fall blivit lite träning 3 dagar i rad nu. Så nu är frågan om lusten att blogga också skall återuppstå. Det känns nästan så. Det enda som gör att det tar emot nu är att jag inte har någon vettig dator att skriva på. Och att blogga från iPhonen, vilket jag gör nu, är lite väl jobbigt. Men om ni som läser detta skramlar ihop till en laptop åt mig, då lovar jag att jag skall blogga järnet sen

Jag kom plötsligt att tänka på något en kollega på mitt förra jobb berättade. Då jag jobbade på en ramverkstad.

Det var en dam som lämnat in en blyertsteckning för inramning. Och när rammakaren höll på med själva inramningen tänkte han att han skulle vara snäll och snygga till det hela genom att sudda bort en ful fläck i ena kanten. Och det gjorde han.

Tanten kom sedan tillbaka för att hämta sin tavla. Hon vände och vred och verkade först nöjd med resultatet, men sedan tittade hon lite till. Och sedan en extra gång. Tillslut frågade hon “Men, var är katten som satt där i kanten?”.

Ur ett samtal på jobbet, efter att jag gått hem igår…

M: “AG måste kolla på den här datorn imorgon. Var skall jag ställa den så att jag vet att han ser den?”
V: “Ställ den framför kaffemaskinen”

Har inte så mycket vettigt att säga just nu.

Uppdaterar fotobloggen lite då och då istället…

Ta och kika där istället…

Här kommer en lista som jag snott från Jerry, och som han i sin tur snott från under ytan.

Vilket är ditt drömjobb?
Jag skulle gärna leva på att fotografera, måla eller skriva/spela musik.

Vilken låt dansar du helst till på krogen?
Jag dansar inte gärna och jag är nästan aldrig på krogen.

Vilken kändis tycker du är snyggast?
Men alltså… Det ändrar sig ju från dag till dag, så det är ju svårt att svara på, men ok. Just idag blir det…
Kvinnliga: Hayden Panettiere Manliga: Gary Dourdan

Har du någonsin haft ett onenightstand?
Ja.

Vad gör dig riktigt arg?
Idioti.

Vilken är din favoritfärg?
Blågrå.

Vad är du mest rädd för?
Att någonting hemskt skall hända mina barn.

Vilka är dina topp tre favorit-bloggar?
Jag har tre klara favoriter, men då en av dem inte bloggar för tillfället så väljer jag att inte skriva ut någon.

Hur många av dina favoritbloggar är människor du känner från verkliga livet?
Om det betyder att man skall ha känt dem innan man läste bloggen och inte tvärtom, ingen. Men annars är det en handfull, ungefär.

Hur var din första sexuella upplevelse?
Det beror lite på vad som räknas som sexuell upplevelse.

Vem gråter du ut hos då du är ledsen?
Jag gråter nästan bara ensam.

Hur många barn vill du ha?
3 räcker bra.

Vad dricker du helst (alkohol alltså)?
Kall öl eller rött vin.

Känner du någon homosexuell?
Ja, nästan fler än heterosexuella.

Hur länge har du varit vaken i ett sträck?
Jag vet inte vad rekordet är, men jag vet att jag har varit vaken ungefär 70 timmar. Den gången avslutade jag med att festa, och konstigt nog var jag inte ens trött då.

Vilken är din favorithögtid?
Jag är ingen riktig högtidsmänniska, men julen är ju lite småtrevlig ändå.

Vem (inga namn) var du senast arg på och varför?
En yngre person som gjorde ett väldigt litet problem väldigt stort vid fel tidpunkt.

Vad skulle vara den värsta frågan att få?
Ingen. För jag kan ju alltid välja att inte svara.

Är det något du längtar efter?
Ja. Verkligen.

Har du någonsin varit otrogen (i något förhållande)?
Det beror på vem man frågar.

Äger du en cykel?
Japp. Jag köpte en ny förra sommaren, och det var nog mitt bästa köp någonsin.

Michael Jackson dog igår, Och jag sörjer faktiskt lite. Han var en unik artist, oavsett om man gillade honom eller inte.

Jag kände honom inte. Men måste man känna någon för att känna något när personen i fråga går bort?

Jag kände inte Olof Palme, Engla, Elvis, Ronnie Peterson, barnen i Arboga eller det lilla barnet som glömdes i en bil häromdagen. Betyder det att jag inte skall känna något för dem? Betyder det att de inte förtjänar mer än en notis i tidningen? Måste man själv vara vän, eller bekant, med någon för att känna sorg eller för att förstå att andra gör det?

Om jag t ex. skriver att min far har gått bort, skulle det då kännas naturligt för dig att skriva “Jag kände honom inte, så jag bryr mig inte, varför skriver du om det?”?

Jag känner mig lite ledsen inombords idag. Inte bara för att MJ gick bort igår, utan också för att det finns människor som inte kan förstå att man kan känna känslor i en stund som denna.

Läs även andra bloggares åsikter om michael jackson, sorg, känslor

Igår såg jag en snubbe som gick omkring i butiken med en liten kille, gissningsvis omkring fyra veckor gammal på armen, och jag blev alldeles… typ… vill springa fram och ta bebisen och gosa lite bara… Men de smet iväg.

Idag träffade jag en kille som var i åldern springa omkring och uttala enstaka ord, och pappa-känslorna vaknade direkt. Hans stora blå ögon och hans enorma leende fångade mig direkt. Jag tror att jag höll bättre koll på honom än vad hans föräldrar gjorde under hela kvällen. Det kom liksom naturligt…

Nu sitter jag här och är jättesugen på en egen liten bebis igen.

Men en sådan vill jag ju inte ha, egentligen.

Tanken är ju lite trevlig.

Men slå mig om jag tänker den tanken igen.

Slå mig hårt.

Jättehårt.

Man kan möta kritik på olika sätt. Det här måste var det sämsta.

Jag vet verkligen ingenting om Nadine Morano sedan tidigare, men nu har hon, genom en endaste liten handling lyckats visa att hon är en idiot.

Grattis, säger jag till henne. Snabbt jobbat.

Alltså,

Jag bara undrar…

Vad är meningen,

egentligen,

med det här?

Den feta getballen blir duktigt sugen,

och jag,

jag har…

ingen lust.

Ingen lust alls längre.

Inte det minsta.

Orden har flugit iväg.

De kommer inte hit längre.

Och här sitter jag och tittar,

på en blogg som sakta,

men säkert,

dör.

Och jag undrar…

Är det såhär det slutar?

Eller,

kommer den som fågel Fenix

än en gång resa sig ur askan?

Eller,

är det här den sista,

rostiga,

spiken i kistan?

We’ll see…

I’ll let it be…

“And when the night is cloudy,
There is still a light that shines on me,
Shine on until tomorrow, let it be.
I wake up to the sound of music
Mother Mary comes to me
Speaking words of wisdom, let it be.
Let it be, let it be.
There will be an answer, let it be.
Let it be, let it be,
Whisper words of wisdom, let it be”

Jag har funderat lite på Klardrömmande på senare tid, vilket förklaras såhär på Wikipedia…

Ordet klardröm kommer från engelskans lucid dream och är drömmar där man är helt eller delvis medveten om att man faktiskt drömmer. Denna klarhet, dvs luciditet, inträder oftast mitt i drömmen då personen upptäcker att händelserna runt omkring sig i drömstadiet inte alls är fysisk verklighet, utan en dröm. Att uppnå denna luciditet kräver repetetion för att personen ska upptäcka s.k “dream signs”, dvs för den erfarne klardrömmaren uppenbara tecken/triggers för att drömmaren befinner sig i just en dröm . Ibland inträder även spontan luciditet, utan någon som helst antydan från omgivningarna i drömmen.

Klardrömmande har för mig alltid varit något alldeles självklart då jag själv upplevde det för första gången i väldigt tidig ålder. Därför har jag, ända tills ganska nyligen, trott att det är något som alla upplever ofta. Vilket jag förstått nu på senare tid att det inte är.

Det jag är nyfiken på är hur många det egentligen är som brukar klardrömma, och när det började, hur ofta det händer och hur pass stor kontroll ni har på drömmarna när ni väl har förstått att det är en klardöm. Och viktigast av allt - har ni något bra tips för att själv se till att man klardrömmer? Jag skulle ju kunna snickra ihop en poll, men det är ju lite tråkigt, så istället ber jag er kommentera. Det bruka bli lite roligare på det viset.

Själv har jag som jag skrev upplevt det så länge jag kan minnas. Tyvärr är jag dock inte med om det ofta nog. Det är ju en ganska häftig upplevelse, till skillnad mot sömnparalys vilket ju är rena rama motsatsen, så jag skulle ju gärna klardrömma varenda natt om det gick.

För er som inte har haft förmånen att uppleva en klardröm kan jag ju försöka förklara det såhär…

Tänk er en vanlig dröm. Det kan vara vad som helst. Kanske ni i drömmen promenerar på stan då ni plötsligt upptäcker att ett hus står på fel ställe, eller kanske ser ut på ett sätt som det helt enkelt inte kan göra på riktigt. Eller kanske gör någon något som de helt enkelt inte skulle kunna göra i verkligheten. Och då plötsligt förstår ni att det inte kan vara sant och att det helt enkelt måste vara så att ni befinner er i en dröm. Det är då det roliga börjar.
Ni vet nu att ni kan göra vad som helst utan att det får några som helst konsekvenser. Det finns inga lagar. Ingen morgondag. Ingen död. Dessutom kan ni i detta läge också tänja ganska rejält på fysikens lagar. Det finns alltså ganska många likheter mellan att klardrömma och att vara Neo i Matrix. Då förstår ni kanske själva hur coolt det kan vara och hur mycket kul man kan hitta på. Grejen är ju den att har man väl klardrömt så vill man göra det igen… och igen… och igen…