Michael Jackson dog igår, Och jag sörjer faktiskt lite. Han var en unik artist, oavsett om man gillade honom eller inte.

Jag kände honom inte. Men måste man känna någon för att känna något när personen i fråga går bort?

Jag kände inte Olof Palme, Engla, Elvis, Ronnie Peterson, barnen i Arboga eller det lilla barnet som glömdes i en bil häromdagen. Betyder det att jag inte skall känna något för dem? Betyder det att de inte förtjänar mer än en notis i tidningen? Måste man själv vara vän, eller bekant, med någon för att känna sorg eller för att förstå att andra gör det?

Om jag t ex. skriver att min far har gått bort, skulle det då kännas naturligt för dig att skriva “Jag kände honom inte, så jag bryr mig inte, varför skriver du om det?”?

Jag känner mig lite ledsen inombords idag. Inte bara för att MJ gick bort igår, utan också för att det finns människor som inte kan förstå att man kan känna känslor i en stund som denna.

Läs även andra bloggares åsikter om michael jackson, sorg, känslor

Igår såg jag en snubbe som gick omkring i butiken med en liten kille, gissningsvis omkring fyra veckor gammal på armen, och jag blev alldeles… typ… vill springa fram och ta bebisen och gosa lite bara… Men de smet iväg.

Idag träffade jag en kille som var i åldern springa omkring och uttala enstaka ord, och pappa-känslorna vaknade direkt. Hans stora blå ögon och hans enorma leende fångade mig direkt. Jag tror att jag höll bättre koll på honom än vad hans föräldrar gjorde under hela kvällen. Det kom liksom naturligt…

Nu sitter jag här och är jättesugen på en egen liten bebis igen.

Men en sådan vill jag ju inte ha, egentligen.

Tanken är ju lite trevlig.

Men slå mig om jag tänker den tanken igen.

Slå mig hårt.

Jättehårt.

Man kan möta kritik på olika sätt. Det här måste var det sämsta.

Jag vet verkligen ingenting om Nadine Morano sedan tidigare, men nu har hon, genom en endaste liten handling lyckats visa att hon är en idiot.

Grattis, säger jag till henne. Snabbt jobbat.

Alltså,

Jag bara undrar…

Vad är meningen,

egentligen,

med det här?

Den feta getballen blir duktigt sugen,

och jag,

jag har…

ingen lust.

Ingen lust alls längre.

Inte det minsta.

Orden har flugit iväg.

De kommer inte hit längre.

Och här sitter jag och tittar,

på en blogg som sakta,

men säkert,

dör.

Och jag undrar…

Är det såhär det slutar?

Eller,

kommer den som fågel Fenix

än en gång resa sig ur askan?

Eller,

är det här den sista,

rostiga,

spiken i kistan?

We’ll see…

I’ll let it be…

“And when the night is cloudy,
There is still a light that shines on me,
Shine on until tomorrow, let it be.
I wake up to the sound of music
Mother Mary comes to me
Speaking words of wisdom, let it be.
Let it be, let it be.
There will be an answer, let it be.
Let it be, let it be,
Whisper words of wisdom, let it be”

Jag har funderat lite på Klardrömmande på senare tid, vilket förklaras såhär på Wikipedia…

Ordet klardröm kommer från engelskans lucid dream och är drömmar där man är helt eller delvis medveten om att man faktiskt drömmer. Denna klarhet, dvs luciditet, inträder oftast mitt i drömmen då personen upptäcker att händelserna runt omkring sig i drömstadiet inte alls är fysisk verklighet, utan en dröm. Att uppnå denna luciditet kräver repetetion för att personen ska upptäcka s.k “dream signs”, dvs för den erfarne klardrömmaren uppenbara tecken/triggers för att drömmaren befinner sig i just en dröm . Ibland inträder även spontan luciditet, utan någon som helst antydan från omgivningarna i drömmen.

Klardrömmande har för mig alltid varit något alldeles självklart då jag själv upplevde det för första gången i väldigt tidig ålder. Därför har jag, ända tills ganska nyligen, trott att det är något som alla upplever ofta. Vilket jag förstått nu på senare tid att det inte är.

Det jag är nyfiken på är hur många det egentligen är som brukar klardrömma, och när det började, hur ofta det händer och hur pass stor kontroll ni har på drömmarna när ni väl har förstått att det är en klardöm. Och viktigast av allt - har ni något bra tips för att själv se till att man klardrömmer? Jag skulle ju kunna snickra ihop en poll, men det är ju lite tråkigt, så istället ber jag er kommentera. Det bruka bli lite roligare på det viset.

Själv har jag som jag skrev upplevt det så länge jag kan minnas. Tyvärr är jag dock inte med om det ofta nog. Det är ju en ganska häftig upplevelse, till skillnad mot sömnparalys vilket ju är rena rama motsatsen, så jag skulle ju gärna klardrömma varenda natt om det gick.

För er som inte har haft förmånen att uppleva en klardröm kan jag ju försöka förklara det såhär…

Tänk er en vanlig dröm. Det kan vara vad som helst. Kanske ni i drömmen promenerar på stan då ni plötsligt upptäcker att ett hus står på fel ställe, eller kanske ser ut på ett sätt som det helt enkelt inte kan göra på riktigt. Eller kanske gör någon något som de helt enkelt inte skulle kunna göra i verkligheten. Och då plötsligt förstår ni att det inte kan vara sant och att det helt enkelt måste vara så att ni befinner er i en dröm. Det är då det roliga börjar.
Ni vet nu att ni kan göra vad som helst utan att det får några som helst konsekvenser. Det finns inga lagar. Ingen morgondag. Ingen död. Dessutom kan ni i detta läge också tänja ganska rejält på fysikens lagar. Det finns alltså ganska många likheter mellan att klardrömma och att vara Neo i Matrix. Då förstår ni kanske själva hur coolt det kan vara och hur mycket kul man kan hitta på. Grejen är ju den att har man väl klardrömt så vill man göra det igen… och igen… och igen…

Det känns som att jag borde krysta ur mig en bloggpost nu när jag faktiskt har en fungerande dator igen, även om jag inte har återfått något större bloggsug än. Det finns ju annat roligt man kan göra på nätet, som att spela Betapet, läsa bloggar och Twitter t.ex…

Häxan in action

Igår var vi ute i förorten och hälsade på Jerry. Då passade våra ungar på att påska runt lite tillsammans med Jerrys lillkille. Vi vuxna blev satta i arbete då äppelträden behövde beskäras. Jerry själv har ju tummen mitt i handen, vilket som tur är vägs upp av att han har hjärtat på rätta stället, så han insåg väl att det var bäst att passa på om det skulle bli gjort. Så vi, eller rättare sagt Häxan, satte frivilligt igång att stympa Jerkas äppelträd. Själv satt jag mest och drack kaffe och tittade på tillsammans med godsägaren själv. Jag hittade visserligen en sekatör efter en stund och klippte väl en och annan liten kvist jag med, men om jag skall vara ärlig så var väl min insats i det hela ganska ringa. Hur som helst så blev resultatet bra och efteråt satt vi med varsin kaffekopp och beundrade trädet en stund innan det blev dags att åka hem, typ

Den här dagen har varit ganska soft. Det blev sovmorgon för min del och därefter lite småplockande och garderobsrensande, en cykeltur med familjen (förutom Mr T som man nästan kan säga har flyttat hemifrån under påsklovet då han är hos en kompis mer än han är hemma) för att handla lite nödvändigheter och sedan intagande av lite påskmat. Därefter har det också blivit lite tv-tittande och surfande tillsammans med ett glas rött. Ganska najs.

Tvättstuga ikväll, en örebroresa och tre födelsedagar att fira i helgen och nytt jobb på måndag.

Jupp, så är det.

Det är äntligen fredag och jag känner mig sådär lagom fredagsslö. Hjärncellerna slåss om hur de vill ha det. Några tycker att jag borde gå och lägga mig och sova ut och resten tycker att jag borde fortsätta smutta lite vin, surfa runt och fortsätta försöken att vända den nedåtgående formkurvan på Betapet. Jag låter dem slåss om saken en stund till…

Jag har lite datorproblem…
I början av veckan så lade datorn av. Den fungerade ena minuten, men när jag tittade till den en stund senare möttes jag av en svart skärm där det stod något i stil med “Status: Bad - Backup and replace” efter hårddiskens namn. Efter det vägrade den att starta, hur jag än försökte.
Nu sitter jag här med en riktig nödlösning. En liten hårddisk på 8GB och en piratkopia på Windows (då alla riktiga skivor var för repiga för att användas). Så nu har jag (efter att ha installerat Windows, Firefox och Spotify) hela 4 GB kvar på disken. Och då har jag inte ens Servicepack 1… Skoj…

Måste också passa på att skriva att jag tycker att Martin Stenmark och Jill Johnsson var ruskigt duktiga i Så skall det låta idag. Det blev ju värsta utklassningen, även om jag måste erkänna att Frida Muranius pipa var bättre än jag väntat mig efter att bara ha hört henne i melodifestivalen förra året. Olle Jönsson tyckte jag dock inte tillförde så värst mycket.

Jag satt, som jag ofta brukar göra, och läste igenom lite kommentarer hos Monica Antonsson då en kommentar av PiaMe fångade mitt intresse. Och det hela är så komiskt att jag inte kan låta bli att skriva om det.

När Magnus Eriksson på SvD i mars 2000 skriver om Gömda tycker han att Sigrid Kahles kritik av boken är allt för sträng och skriver följande…

För det första är boken ingen roman, för det andra reser den inte anspråk på att säga något på en generell nivå. Det är en berättelse ur livet (jag utgår från att den i allt väsentligt är sann). Vad som demoniseras är en man från Mellanöstern och hans kompisar. Den demoniseringen är knappast obefogad.

När han den 2:a mars i år gör ett riktigt pinsamt försök att försvara Marklund efter att hon pressats lite i Skavlan så låter det istället såhär…

I fredags gästades Skavlan av Liza Marklund, med anledning av bloggvärldens hetskampanj mot henne. Fredrik Skavlan stämde in i skallet, men hans försök att agera skjutjärnsreporter var rätt och slätt korkat. Om åtminstone någon i hans stab försökt orientera honom om litterära genrer och sanningsbegrepp kanske det kunde ha blivit något som liknat ett samtal.

OK. Och vem orienterar dig, Magnus? Är det en roman eller inte?

Och en sak till. Vad menas med följande?

Liza Marklund har, liksom sin agent Niclas Lövkvist, svarat helt tillfredsställande på kritiken. Fredrik Skavlans ömkliga frågor gav henne chansen att sätta ännu ett par fullträffar, bland annat när hon avböjde att svara på frågan vad hon anser om Monica Antonsson, eftersom det är ”ett familjeprogram”.

Exakt hur har hon svarat på kritiken? Genom att plötsligt säga att det är Mias sanning istället för att, som i förorden till Gömda, säga att allt är sant och finns dokumenterat och att endast mindre detaljer är ändrade för att skydda de inblandades identiteter?

Marklund hoppar från “sanning” till “sanning” lite som hon vill och det är rent pinsamt att se hur alla hennes ryggdunkare låtsas som om det regnar och bara håller med.
Jag skulle så gärna vilja veta hur hennes försvarare resonerar då de fortsätter att hävda att Marklund har rätt oavsett om hon hävdar att allt är sant, eller om hon säger att det är en historia som baseras på flera kvinnors berättelser, eller då hon plötsligt får det till att igen handla om en kvinna. I det senare fallet är det naturligtvis kvinnan som får stå för sanningen då berättelsen inte alls är sann utan bara baseras på en sann historia. Marklund själv står ju bara för sin roman, inte för innehållet som från början påstås styrkt i hundratals dokument.

Jag vet att det låter snurrigt, men jag kan verkligen inte skriva om det här utan att det blir snurrigt. Det går helt enkelt inte att hålla en rak linje om man försöker följa någon som ständigt hoppar både fram och tillbaka och från sida till sida…

Andra bloggar om Monica Antonsson, Magnus Eriksson, Gömda, Mia, Mia - Sanningen om Gömda. Du kan också hitta mer i ämnet hos theWitch och Jerry.

Prinsessan och jag har tvättat och besiktat bilen och nu firar vi resultatet på Max.