Nu är alla julklappar inslagna. Vilken tur att man aldrig är ute i sista sekunden

Lite mer fixande bara så är vi nog snart redo för julafton…

Jag och Prinsessan var i Gränbyhallen i kväll och såg på när Almtuna klådde Malmö. Det var ju trevligt. Inte för att jag är så fantastiskt intresserad av hockey längre, men för att det alltid är kul att umgås med Prinsessan på tu man.

Jag försökte mig på att liveblogga under matchen också bara för att se om det gick bra. Det gjorde det tydligen inte. Det är helt enkelt alldeles för dålig mottagning inne i ishallen, vilket också Häxan märkte då hon försökte ringa mig ett antal gånger innan hon kom fram.

Jag måste nog ringa kvällspressen, för det här kan ju bli värsta storyn. Jag kan redan föreställa mig det stora uppslaget i tidningen där jag poserar med en cashew-nöt i handen och ser alldeles gråtfärdig ut. Rubriken kan ju vara något i stil med “Ica Kvantum-nöten förstörde min lördagskväll”.

Jag satt alltså här hemma i godan ro och kikade på 28 dagar senare och knaprade nötter och annat naturgodis som vi tidigare under dagen köpt på Ica Kvantum. Allt var frid och fröjd, och godiset smakade mums, tills jag plötsligt stoppade in en nöt som genast fyllde munnen med en mycket skum smak. Jag tänkte först att det bara var en sådan där nöt man kan få ibland, en som smakar unket, men inte värre än att den dåliga smaken försvinner om man fort spottar ut eller sväljer ner skiten med lite dricka. Men den här gången var det värre. Efter några sekunders tuggande så insåg jag att det var bensin det smakade. Jag rusade således iväg till handfatet och spottade ut allt och började skölja ur munnen. Men det räckte ju inte. Smaken var kvar. Jag borstade tänderna och gurglade. Men smaken var kvar. Efter det har jag försökt få bort smaken genom att dricka ännu mer, men det fungerar inte. Jag måste ha hunnit svalt någon liten bit av det skumma nöten, för det räcker med minsta lilla rap för att det skall kännas som om jag sköljt munnen med bensin. Så jävla vidrigt.

Nu sitter jag här och funderar på om jag skall ringa Aftonbladet eller om jag skall stämma Ica. Eller både och. Någon måste ju ställas till svars för det stora trauma jag blivit utsatt för. Ni förstår väl själva, varje gång jag skall tända en cigg så är jag ju beredd på att det skall smälla…

Andra bloggar om: nötchock, cashewnötter, äckligt

Det blir verkligen en billig jul om man skall försöka uppfylla önskningar i det här huset… En vill ha en iPhone (fullt förståeligt), en vill ha en ny dator (som klarar nya spel), en vill ha en mobiltelefon och tv-spel och en vill ha en fiol och en massa Barbie-prylar… Alltså, vi snackar femsiffrigt med råge. Kul jul. typ.

Ett tips för dom som går och funderar på om de skall köpa en iPhone eller inte… Läs chatten i Mobil där Erik Mörner svarar på frågor om Iphone. Där får man svar på mycket.

En sak som dock är svår att förklara för de som inte testat själva är hur trevligt gränssnittet är i iPhone. Det är ju så pass bra att det uppväger många brister. Jag själv känner tre personer som bytt till iPhone efter att ha haft andra telefoner som på pappret är bättre telefoner. Två av dem hade HTC Diamond och den tredje Samsung Omnia. Och alla tre bytte till iPhone efter att ha pillat lite på iPhonen ett par dagar…

Idag har jag inte tränat det minsta, men jag har inte ett dugg dåligt samvete för det. Man måste väl få ta en, eller två, vilodagar ibland när musklerna skriker efter vila. Dessutom börjar jag tappa lusten lite. Jag har ju hittills tappat mer än 20 kilo, men fortfarande inte uppnått mitt mål. Dessutom börjar jag att inse att jag inte kommer att uppnå det hur många kilo jag än tappar. Det är helt enkelt inte ett realistiskt mål. Jag måste helt enkelt tänka om och fokusera på något helt annat. Eller komma på ett helt annat sätt att uppnå det första målet. Eller köra en kombination av de två…

Ungarna börjar bli stora… Man ser till att vara i skolan när de slutan varenda dag för att följa dem hem, och det slutar med att man kommer hem med bara en ryggsäck och en cykelhjälm… Nu är det följa med kompisar hem som gäller var och varannan dag… Och jag bara undrar; var tog mina små bebisar vägen? Behövs jag överhuvudtaget längre? Eller räcker det med någon som ser till att det finns lite krubb i kylen när de väl är hemma?

Jag fick för mig att jag skulle ut och springa idag, så jag snörade på mig skorna och gav mig ut och började springa.

Det var nog ingen bra idé. Eller så var det det. Men roligt var det inte. Inte efter de första tio minuterna i varje fall. Då började det hela kännas som en nära döden upplevelse.

Jag tog det säkra före det osäkra och vände hemåt. Tänkte att en kort första runda är bättre än lång första runda som också blir det absolut sista jag någonsin gör i livet…

Fast även om det inte var speciellt roligt så blir det nog ändå fler rundor. Jag tror att det faktum att jag höll på att hosta sönder mina tjärfyllda lungor efteråt är ett tecken på att jag behöver det, även om det är mycket trevligare med träning som inte innebär lika mycket flåsande.

Ibland är man poppis. Ibland inte…

“Men pappa, du har väl inte fått någon kram idag?”
“Nej, det har jag inte”
“Det måste vi genast ändra på!”
“Ja, det tycker jag verkligen!”
*låååång kram, puss och näsgnugg*
“Du är den bästa pappan i hela universum!”

Några timmar senare…

“Du är den dummaste pappan i hela världen! När du kommer hem från jobbet imorgon kommer din dator att vara sönderslagen!”

Jag bara undrar; har ryska maffian varit här och uppfostrat mina barn i smyg när jag varit ute?

Nåja, ett annat tecken som mer tyder på popularitet är motsatsen är att jag fick ett gåvokort från Delicard idag. Det är naturligtvis väldigt trevligt. Men hur skall man kunna välja? Det är ju typ motsatsen till pest eller kolera… Hummer, lammracks, najadlax, ankbröst, löjrom, kockkniv, handgjorda praliner osv… Jag vill ju ha allt!

Hur står det egentligen till i skallen på folk som sitter kvar i sina bilar och bara väntar, och väntar, och tittar på, när någon annan har kört fast på en oplogad väg och blockerar all trafik? Istället för att kliva ur och hjälpa till?

Det där har jag funderat på sedan igår, då jag inte kunde köra in på “vår” gata eftersom en taxi, modell större minibuss, satt fast i snön och blockerade vägen. Det naturliga i en sådan situation är ju då att man kliver ur bilen och sätter igång och knuffar. För det första för att det känns självklart att man hjälper till när man ser att någon annan har ett problem han/hon inte klarar av att fixa själv, och för det andra för att man kommer fram fortare själv om hindret försvinner snabbare.

Jag klev i varje fall ur bilen igår… Och puttade… I ungefär 10-15 minuter, medan kön med bilar växte. Det var inte förrän en förbipasserande äldre kvinna stannade och hjälpte till, samtidigt som hon svor över alla “slöfockar till karlar som inte orkar kliva ur sina varma bilar”, som ett par tre andra tillslut kom till undsättning. Och då, när vi var 5-6 stycken som knuffade, då var ju bilen loss på några sekunder.

Jag undrar om de som satt kvar i sina bilar i nästan en kvart och väntade innan de klev ur tyckte att det var väl använd tid…

Andra bloggar om: vinter, snö, trafik, vintervägar