Idag fick jag chansen att testköra min drömbil, en Lamborghini Gallardo. Gissa om det var kul då

Det enda tråkiga var att jag var tvungen att kliva ur den tillslut…

Här sitter jag och håller tummarna. Varför, undrar kanske du. Jo, därför att jag anmält intresse för att bli testpilot hos Smartson för att testa Canons nya systemkamera EOS 550D.

Jag hade gärnat länkat och tipsat om det hela lite tidigare, men när jag själv hittade dit var det bara ett par timmar kvar att anmäla sig ändå.

Hur som helst, om den, eller de, som skall välja testpilot har vägarna förbi här så kan jag ju passa på att visa vägen till fotobloggen. Den kan ju kanske vara av intresse för vederbörande.

Jag tycker om mitt jobb. När det är mindre roligt än vanligt, då är det fortfarande helt ok, men minst nio dagar av tio är det så bra att jag knappt vill gå hem. Sen finns det dagar som är ännu bättre…

Jag skall inte gå in på några detaljer, men jag skulle fixa några saker som inte fungerade på en kunds dator. Det var inga avancerade saker, men det strulade till sig lite så att jag inte kunde ordna det så snabbt som det var tänkt, och dessutom var kunden tvungen att komma till butiken ett par gånger för att lämna lite grejer som jag behövde, vilket åtminstone andra gången berodde på att jag inte tänkte till ordentligt från början. Så, när jag var tvungen att ringa kunden för sjuttioelfte gången kände jag mig ganska dum och erbjöd en ganska bra deal för att slippa ett vredesutbrott i andra änden av telefonledningen, varpå mannen med förvånad röst sa “Du är ju medmänsklig! Du har ju valt fel yrke!”.

Det var ju lite kul. Men roligast var det ändå då jag kom till jobbet dagen efter att han hämtat sin dator. Då väntade en flaska Paul Cluver på mitt bord, med ett kort med texten “Tack Andreas!” på.

Det är sådant som gör det extra roligt att gå till jobbet.

Och om ni undrar så smakade vinet bra

Jag borde blogga, sa Tofflan, då jag träffade henne och Anna i “min” butik härom dagen. Så det är väl bäst att jag gör det då.

Och bara för det så har jag lagt ut ett nytt foto i fotobloggen också, med ett motiv som jag tror att någon kanske känner igen

Helgen har, såhär långt i alla fall, varit väldigt lugn. Var ute en stund idag då jag också passade på att fota lite, men annars har jag nästan inte gjort något vettigt alls, annat än lite diskande och småstädande. Men jag har ju fortfarande morgondagen på mig att hinna allt som jag hade tänkt hinna med den här helgen.

Tjejerna i familjen drog iväg till Tonårsmorsan i kväll, och själv kikade jag på Melodifestivalen tillsammans med Herr Fiffig. Han sov i och för sig första halvan av programmet eftersom han inte är riktigt kry, men sedan vaknade han till och var med i matchen igen. Tonåringen, och hans kompis, som också har varit hemma hela kvällen har jag däremot nästan inte sett alls. De sitter ju mest och spelar hela tiden och visar sig bara när de behöver fylla på, eller tappa ur, vätska…

Imorgon blir det en tur till huvudstaden för att hämta en soffa. Och då får jag dessutom träffa ett par fina vänner också. Det ser jag fram emot.

En gubbjävel ställdes idag inför rätta för att ha gett en 13-årig pojke en örfil när han kallade honom “Gubbjävel”.

- Det skulle kunna hända vem som av oss, säger Evald Larsson, initiativtagare till den manifestation som i dag ska hållas utanför tingsrätten i Jönköping.

Runt 300 pensionärer förväntades dyka upp i Jönköping för att visa sitt stöd för gubbjäveln Ronald Fasth. För de tycker ju att det han gjort är fullt förståeligt…

Vissa av våra medlemmar vågar inte gå ut om kvällarna av rädsla för att bli nedslagna, säger Evald.

De är alltså rädda för att bli nedslagna, så därför skall de visa sitt stöd för någon som slagit någon annan. Ja men vad bra. Logiken är ju glasklar.

Det är väl precis så vi skall uppfostra våra barn och lära dem att det är fel att använda våld. Eller hur…

Ok. Jag är nu en glasögonorm. Och här kommer bildbeviset…

Nu Skall jag bara försöka vänja mig vid dem. Om det går. Det känns ju fortfarande bra märkligt måste jag säga. Jag vet inte om jag ser så bra ut, men jag ser väldigt bra iaf

Nu har jag äntligen en ny dator. Eller, nej, inte en ny, men en gammal. Jag har helt enkelt fått ta över en liten Sony Vaio på 13 tum i helt ok skick. Det är ju ingen värsting med dagens mått mätt, men den är helt klart bättre än min stationära och formatet är ju helt perfekt för mig. Tror jag är lite kär i den här lilla burken redan.

Nu återstår bara att se om bloggarlusten återkommer nu när jag har en dator som faktiskt är kul att använda. Jag skall försöka i alla fall

Idag var jag hos optikern och för att kolla synen. Inte för att jag tycker att jag ser dåligt, men jag har haft ont och varit “grusig” i ögonen varenda kväll under lång tid, så jag tyckte att det var lika bra att kolla upp det. Och tydligen så skulle jag må bra av ett par glasögon. Jag är nämligen långsynt på det ena ögat och närsynt på det andra, och det är väl för att ögonen försöker kompensera för det som de blir så trötta. Dessutom hade jag ett litet brytningsfel på något av ögonen också.

Det blir alltså glasögon för mig snart. Jag tycker själv att jag såg helknepig ut i varenda båge jag testade, men jag lyckades tillslut hitta ett par jag tror jag kan stå ut med. Hur de ser ut får ni väl se när de är färdiga, för jag tog ju inget foto idag.

Efter en liten paus på ungefär 11 månader verkar det som att jag åter hittat lusten att röra på musklerna. Det har i alla fall blivit lite träning 3 dagar i rad nu. Så nu är frågan om lusten att blogga också skall återuppstå. Det känns nästan så. Det enda som gör att det tar emot nu är att jag inte har någon vettig dator att skriva på. Och att blogga från iPhonen, vilket jag gör nu, är lite väl jobbigt. Men om ni som läser detta skramlar ihop till en laptop åt mig, då lovar jag att jag skall blogga järnet sen

Jag kom plötsligt att tänka på något en kollega på mitt förra jobb berättade. Då jag jobbade på en ramverkstad.

Det var en dam som lämnat in en blyertsteckning för inramning. Och när rammakaren höll på med själva inramningen tänkte han att han skulle vara snäll och snygga till det hela genom att sudda bort en ful fläck i ena kanten. Och det gjorde han.

Tanten kom sedan tillbaka för att hämta sin tavla. Hon vände och vred och verkade först nöjd med resultatet, men sedan tittade hon lite till. Och sedan en extra gång. Tillslut frågade hon “Men, var är katten som satt där i kanten?”.